För ett tag sen när jag handlade på lilla ica var det en tant som handlade samtidigt. Jag såg henne ta sig runt med stor möda. Tanten hamnade före mig i kassan och packade sin dramaten bredvid mig där jag packade kasse. "Ojoj det går inte så fort för vissa" sa hon och mandarinerna åkte nästan ur på golvet. Hon var stressad över att hon var långsam. "Det är nog ingen fara" sa jag och log åt henne. Sen satte hon sig på en stol och vilade.
Någon dag senare kom jag på mig själv med att sucka (inte högt hoppas jag?) åt en gammal som blockerade rulltrappan, när jag hade bråttom. Då slog det mig, men var ska de vara då? De är ju också människor, en individ, någons mormor eller farfar.
Vi kan ju inte förpassa alla gamla till långsamma förorter för att vi, jag inte kan planera så att tiden räcker. Ush jag vill inte bo i ett väloljat kugghjul där vi bara flyter runt och kan stressa som tokar utan att titta på varandra. Kanske kan man använda det lilla avbrottet de äldres lunk ger oss som påminnelse om att det vi håller på med inte är det ända som är rätt. Ta ett djupt andetag.
Som Frida i Himlen kan vänta sa "faaaaan vi lever ju detta tillsammans".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar