Så sitter jag ensam på en strand, långt bort i ett fjärran land. Ingen ovanlig syn hösten 2007. Varför jag gjorde det, inget ens jag vet. En vilja till nåt annat, förändring, lite spänning! Det är nog med det som är samma, allt kan bara inte stanna. Jag är ung NU och sen är inte just för tiden flyger, och det vardagen bjuder slet ut min själ jag ville bli hel och slät. Så jag kastar mig ut i ett stilla hav, där finns apor och ljud, kryp och allt vet vad. En ensam tjej, mitt i en hel världs stohej. men akta dej! är du ensam så säg? du borde gifta dig med mig!? que linda muchacha, ögon som en katt en dans eller två vamos no? Diga me, när kommer du tillbaka hit, y yo voy a pensar a ti. Jag går inte på sånt prat, ensam är inte stark men alternativen var få, det måste bara gå. Det var min tur då och att ge upp fanns inte så, ensam på en strand fann jag något som är svårt att hitta någon annanstans. Då fanns bara jag, med sand i min hand, hav i mitt öra, frid i mitt hjärta, men en resa inte utan smärta. I ett rikare liv, med minnen och vänner och tankar på ensamma stränder, jag hittar mig själv återigen i samma ränder. Fast denna gång med vetskapen om, att trygghet och värme, kärlek och vänner är allt som behövs, nu är det Sverige som gäller. gracias adios!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar