Tårar och allergi ger inte vackra ögon mina vänner. Solen och det härliga vädret ger vackra ansikten. Och jag är så innerligt less på oro och förtvivlan. Jag borde vara lycklig i båda benen, båda. Är dock glad över den lilla hoppstråle som finns i det andra.
Oron gör mig vansinnigt stressad. I hela kroppen, nästan jämt. Det får mig att vilja göra dumma saker, strunta i allt och dra för att nämna en sak. Saker som gör en deprimerad, och dit ska vi inte serni. Men om oron kunde ta sin stora näve, och bara ta bort den från mitt bröst. Släppa trycket, så att jag får luft. Tack.
Det är inte synd om mig. Inte alls. Jag känner, jag gråter, jag lever. Det är skitjobbiga saker som snurrar i huvudet. Jag förbannar allvaret i tiden som är nu. Som inte är 21 längre. Som måste tänka längre. Eller måste jag det?
Vissa dagar är det som att fastna i en stor våg. Den sveper med mig runt runt, upp och ner finns inte. Jag simmar mot vågen. Mot. Har ingen aning om min egen direktion i turbulensen.
Och det enda som händer, när vågen äntligen lagt sig är; ännu rödare ögon och en ännu större trötthet. Var är insikterna, var är riktningen?
Tur att jag mellan baden i läskiga vågor får ligga stilla på en handduk i solen. Jag tänkte inte drunkna där ute förstår ni. Det ser alla kära och nära till, de är ena riktiga badvakter. Och jag är rätt bra på att simma vid det hör laget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar