Jag är så jävla stolt över mig själv

Den är en sällsam fågel. Den där lyckan. Inget konstant, mer som ett fladder som sprider sig i kroppen, eller vingar som vecklas ut och låter en färdas ovanför allt ett tag. I mitt fall innebär fladdret, lyckofladdret, glädje, tacksamhet, och känslan av möjligheter.

Det är en hisnande känsla. Att inse vad som är möjligt för mig.

Och så kommer chocken. Hur kunde jag bli så dålig? Må så överjävligt, dag ut och dag in. I ett halvår. Det smög sig på långt innan, sen kom krisen, sen kom ingentinget och vakuumet, paniken och ångest så som jag aldrig sett den förut.

Depression, det var något helt nytt, det var inte att må lite dåligt. Det är läskigt, ren jävla terror. Jag vet inte. Bara jag vet hur det har varit att vara jag (och det var ingen rolig syn).

Och med det i ryggen är jag så oändligt tacksam över att fladdret visar sig igen. Ännu har vingarna inte fälts ut, jag lyfter inte. Men jag kan andas lite mer, känna att jag är glad över livet, över människorna i det, över mig själv.

Och att det var JAG som tog mig ur det. Inga mediciner, ingen chans att fly till trygga invanda beteenden tack vare KBT. Jag har en bit kvar, det kommer gå. Jag är så jävla stolt över mig själv.