Krönika: de viktigaste frågorna ställer du dig själv.

Jag har inte landat i någon skön zen, blivit astrygg i mig själv eller blivit något annat man kunde vänta sig av någon som gått igenom en kris. Jag är långt ifrån klar förstår ni. Jag känner mig som en jädrigt skakig person fortfarande. Långt ifrån den tjej som åkte ensam till Centralamerika. Långt ifrån.

Jag sitter i Stockholms bästa bibliotek och tänker på vad jag ska ha för frågeställning i min C-uppsats. Eller nej det tänker jag inte alls på. Egentligen.

Egentligen så tänker jag bara på relationer. Just i dag så tänker jag på hur det har gått till tidigare, med sådana som man liksom, dejtade.

För det kunde liksom pågå i flera månader. Dejtandet. Och sällan förstod jag hur utsiktslöst det faktiskt var. Jag hade redan investerat hela mitt hjärta och allt hopp i den där personen. En helt otrygg hand att lägga sitt oskyddade hjärta och naiva hopp som visade sig kosta, om och om igen.

När föremålet för dejtandet, t ex skickar ett sms, eller ringer ett kort samtal. Snabbt avklarat, snabbt vidare till nästa. När det hände hade alltihop investerats på samma ställe. Utan någon trygghet eller försäkring.

Så olika man kan vara i en gemensam situation. Vissa av de där killarna tog det år för mig att komma över. Undrar om jag lika lättvindigt avvisat någon som inte kunnat släppa mig? Hur som helst, jag föll och landade hårt varje gång.

Jag hade glömt något viktigt. Mig själv. Och några små frågor som är viktiga att ställa innan man säljer sin själ till djävulen.

Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Är det värt det?

Jag upptäckte dessa frågor ganska nyligen. Då hölls mitt hjärta turligt nog av någon som vårdar det ömt. Men jag hade redan tappat bort mig själv.

Man bör inte tappa bort sig själv. Man bör ställa sig själv viktiga frågor. Den dagen jag ärligt vågar besvara dessa frågor är jag på rätt väg, tror jag. Lite mer zen, lite mer trygg.

Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Är det värt det?