onsdag 11 februari 2009

en stunds himmel på jorden

Ibland blir livet så glasklart. De stunder då jag förstår, inte bara vet, det fina och vackra med livet, när den känslan fyller hela min kropp blir jag så lycklig att jag kan spricka. Den totala lyckan finns inte som något vi kan nå och ha kvar. Livet är vardag som kryddas med perioder och stunder av lycka, glädje, sorg och alla andra känslor som när vi sätter dem i perspektiv till varandra får en mening.


Jag har precis varit på ett träningspass, jag masade mig dit med tentaångest i varje cell. Men väl där exploderade endorfinerna och energin och jag kunde inte sluta. Men den där lyckoexplosionen kom under stretchen när Helen Sjöholm sjöng i hela min kropp;


Jag vill känna att jag lever all den tid jag har, ska jag leva som jag vill. Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till. /..../ Bara viljan att finnas kvar! Jag vill leva lycklig för att jag är JAG, kunna vara stark och FRI, se hur natten går mot dag. Jag är HÄR och MITT liv är bara mitt, och den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta där någonstans.


Jag vill känna att jag LEVT MITT LIV!



2 kommentarer: