Att gå med lycka i ena benet och sorg i det andra. Det funkar. Man ska bara veta om att det finns ett. Och i dag strålade lyckobenet till, spred sig upp i mig och vällde ut genom ögonen. Precis så som sorgebenet brukar göra. Men inte då i den stunden när jag svävade upp för en stund. Och hajade att detta livet, fy så fint det är. Vad mycket jag har att leva för.
För när man gräver sin depressionsgrop finns inget sånt, när man försöker hitta ut, endast glimtar av ljus i annars hårt jobb. Så vad betydde detta? Denna plötsliga insikt om sol?
Att bättre tider kommer. Ett steg i taget. Först det sorgsna sen det lyckliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar