Får vi någonsin tala till punkt? Lyssnar vi färdigt? Lyssnar vi på riktigt? Varför jag tar upp det här är för att jag har funderat på min egen och andras benägenhet att klippa av för att berätta om något liknande som hänt en själv snabbare än blixten. Om något jobbgt har hänt och orden "jag vet preciiiiiiiiiiiiis hur du känner dig" når mina öron vet jag inte riktigt vad jag ska säga, för att nej, det gör du inte? Kommunikation är så vansinnigt svårt och därför också spännande. Det finns en terapeutisk poäng i att dela med sig och bekräfta, men jag tror att både jag och många andra glömmer att lyssna färdigt. Det gör man nog bäst genom att vara tyst eller att fråga saker, hur kändes det då? Varför, hur när...? Förstår jag dig rätt om..? Ibland finns det heller inte plats för de stora samtalen, men ändå. Att få prata färdigt, att få lyssna färdigt, bara höra orden och inte sätta det i relation till sig själv hela tiden måste vara...kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar