Mitt hjärta vill brista, en isande känsla av sorg och rädsla letar sig in i mig när jag följer den fantastiska Stinas resa för att få barn. Jag beundrar henne så mycket, för att hon vågar visa att en vacker fasad inte alltid är vad den verkar vara. Yta är ingenting. Det spelar ingen roll i vilken kultur eller i vilket århundrande, att inte kunna få egna barn är för en kvinna en enorm sorg och katastrof. Och där, precis där har vi min största rädsla. Jag önskar Stina allt gott och en massa positiva tankar skickas genom kosmos!
update: och en gång till.. fick det sorgliga beskedet att en vän till familjen dött. Livet är skört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar