laga mitt hjärta

det krävs inte mer än en minut. fast i ett nät, det förändras så lätt. det var någon som sa, att helheten är större än delarna. tillsammans är större. vet inte om jag kan leva med det, det tycks som att saker ska bli fel. är det otur, eller ska jag nu tänka igenom allt jag gjort, jag tror ändå att det gick för fort. men när känslor svallar då tappar jag allt, vad som var jag blev du och vi som inte fanns ännu finns i mig som ristat i hela jag. blod och band och allt försvann. vi ska inte tala mer, ser jag dig aldrig mer? jag slår min panna, för detta var inte så det skulle bli, ett hjärta lagat överallt, första hjälpen, förband, plåster och allt som jag vann vill sippra ut och jag vägrar. håller armar runtom, sparar ett rum, ett utrymme är ditt. på lånad tid för jag hoppas och tror att någon annan snart kommer bo, laga och smeka, ärren ska bort blekas. ett helare jag fortfarande lika glad. det var någon som sa att helheten är större än delarna, inte för mig, jag är en stark tjej.

PS. det kan låta som att jag just blivit hjärtekrossad så är det inte. Behövde bara skriva det här :).

i min ask

Ressuget har vaknat igen. För ett år sen när jag kom hem från tredje långresan stängde jag locket och var lyckligare än någonsin. Jag såg Sverige och mitt liv med nya ögon och var så otroligt tacksam och lycklig över att jag råkade födas här, det finns ett djup i den känslan som inte fanns innan.

Men så föddes en tanke att i januari kanske jag kan åka någonstans? Var, hur, med vem? Nu i höst har för första gången vädrat mina minnen från Costa rica, för då, i mitt svenska lyckorus fanns inget stort behov av att prata om ensamresan. Jag ville bara vara hemma.

Nu är locket öppet och jag plockar med minnen som om de vore små kära smycken i en ask. Dofter, smaker, starka bilder och människor jag mött som finns i en annan del av världen men ändå hos mig.

Det blir ingen lång resa, och jag tänker packa i resväska, inte ryggsäck. En sista minuten kanske? Vad det än blir så är jag nöjd, för nu är locket öppet och jag inser hur rik jag är på minnen. Upplevelser är vår ryggrad sa någon.

team sweden

Johanna och jag på en glaciär drygt 6000 m.ö.h.

Min vän Johanna, och jag reste till Peru för tre år sen, ett tre månader långt äventyr. Vi kände varandra bara litegrann och visste knappt vad vi gav oss in på. Vilken resa, som vi växte, utmanade oss och lyckades gång på gång. Team Sweden det är vi.

Vi klarade det!!!

Johanna i blåsig öken.

Johanna betyder väldigt mycket för mig. Hon står för så mycket positivt, dels genom minnen, men även i vardagen. Vi pratade nyligen om det som var speciellt med vår dynamik när vi reste, vi var som en positiv spiral som drog den andra uppåt. Visst låter det fint?

från hjärtat

jag saknar mina vänner, det är precis så jag känner.

vi ses snart!