ibland slutar världen snurra för en stund

Mitt hjärta vill brista, en isande känsla av sorg och rädsla letar sig in i mig när jag följer den fantastiska Stinas resa för att få barn. Jag beundrar henne så mycket, för att hon vågar visa att en vacker fasad inte alltid är vad den verkar vara. Yta är ingenting. Det spelar ingen roll i vilken kultur eller i vilket århundrande, att inte kunna få egna barn är för en kvinna en enorm sorg och katastrof. Och där, precis där har vi min största rädsla. Jag önskar Stina allt gott och en massa positiva tankar skickas genom kosmos!


update: och en gång till.. fick det sorgliga beskedet att en vän till familjen dött. Livet är skört.

onsdagsord

Förändringen är påväg. Jag är MIN egen skapare av MIN egen verklighet. Det finns ingen som är så NÄRA dig själv som DU. Det finns ingen som kan ge dig allt din själ och ditt hjärta behöver förutom DU.

GLÖM ALDRIG DET

Skrivet av en av mina favoritbloggerskor Stina. Tänk om jag var lika modig som hon som vågar dela så mycket av sitt liv på bloggen.

en stunds himmel på jorden

Ibland blir livet så glasklart. De stunder då jag förstår, inte bara vet, det fina och vackra med livet, när den känslan fyller hela min kropp blir jag så lycklig att jag kan spricka. Den totala lyckan finns inte som något vi kan nå och ha kvar. Livet är vardag som kryddas med perioder och stunder av lycka, glädje, sorg och alla andra känslor som när vi sätter dem i perspektiv till varandra får en mening.

Jag har precis varit på ett träningspass, jag masade mig dit med tentaångest i varje cell. Men väl där exploderade endorfinerna och energin och jag kunde inte sluta. Men den där lyckoexplosionen kom under stretchen när Helen Sjöholm sjöng i hela min kropp;

Jag vill känna att jag lever all den tid jag har, ska jag leva som jag vill. Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till. /..../ Bara viljan att finnas kvar! Jag vill leva lycklig för att jag är JAG, kunna vara stark och FRI, se hur natten går mot dag. Jag är HÄR och MITT liv är bara mitt, och den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta där någonstans.

Jag vill känna att jag LEVT MITT LIV!

02.02

Grattis till första kvarten, - prime time som min vän Erik skrev i sitt grattis sms. Jamenviiiiiiiiisst! Vilken dag! Är helt färdig, den har gått i ett, precis som det ska vara.

Tusen tack alla ni som gjort min dag.

God natt alla fina

titanic

Hade totalt glömt hur hemsk filmen är. Livbåtar som fylls med bara en tredjedel till levande musik som fortfarande spelas medan de i tredjeklass är inlåsta under däck. Mamman som inser sitt öde och nattar sina barn i sängen för sista gången, ett äldre par i förstaklass håller om varandra på sängen samtidigt som vatten forsar in i rummet. Iskallt vatten, panik och mörker. En sista bön innan allt släcks. Tänk tystnaden när fartyget sjunkit.

Och allt detta har hänt på riktigt. Jag ryser.

tacksam

allt är som vanligt

inget är som vanligt

Ja så var de det här med Himlen kan vänta på svt... Som en kalldusch, en snabbhiss till verkligheten. Underbart att få en påminnelse om ödmjukhet och tacksamhet varje vecka. Bedrövligt att folk ska vara så sjuka.

i min ask

Ressuget har vaknat igen. För ett år sen när jag kom hem från tredje långresan stängde jag locket och var lyckligare än någonsin. Jag såg Sverige och mitt liv med nya ögon och var så otroligt tacksam och lycklig över att jag råkade födas här, det finns ett djup i den känslan som inte fanns innan.

Men så föddes en tanke att i januari kanske jag kan åka någonstans? Var, hur, med vem? Nu i höst har för första gången vädrat mina minnen från Costa rica, för då, i mitt svenska lyckorus fanns inget stort behov av att prata om ensamresan. Jag ville bara vara hemma.

Nu är locket öppet och jag plockar med minnen som om de vore små kära smycken i en ask. Dofter, smaker, starka bilder och människor jag mött som finns i en annan del av världen men ändå hos mig.

Det blir ingen lång resa, och jag tänker packa i resväska, inte ryggsäck. En sista minuten kanske? Vad det än blir så är jag nöjd, för nu är locket öppet och jag inser hur rik jag är på minnen. Upplevelser är vår ryggrad sa någon.

en 24:årings bekännelser

För ett tag sen när jag handlade på lilla ica var det en tant som handlade samtidigt. Jag såg henne ta sig runt med stor möda. Tanten hamnade före mig i kassan och packade sin dramaten bredvid mig där jag packade kasse. "Ojoj det går inte så fort för vissa" sa hon och mandarinerna åkte nästan ur på golvet. Hon var stressad över att hon var långsam. "Det är nog ingen fara" sa jag och log åt henne. Sen satte hon sig på en stol och vilade.

Någon dag senare kom jag på mig själv med att sucka (inte högt hoppas jag?) åt en gammal som blockerade rulltrappan, när jag hade bråttom. Då slog det mig, men var ska de vara då? De är ju också människor, en individ, någons mormor eller farfar.

Vi kan ju inte förpassa alla gamla till långsamma förorter för att vi, jag inte kan planera så att tiden räcker. Ush jag vill inte bo i ett väloljat kugghjul där vi bara flyter runt och kan stressa som tokar utan att titta på varandra. Kanske kan man använda det lilla avbrottet de äldres lunk ger oss som påminnelse om att det vi håller på med inte är det ända som är rätt. Ta ett djupt andetag.

Som Frida i Himlen kan vänta sa "faaaaan vi lever ju detta tillsammans".

vad är viktigt nu igen?

"-man har tusen önskningar när man är frisk. Men bara en när man är sjuk.."

http://www.svt.se/himlenkanvanta

tankar om tid

Ser på reprisen av Oprah, det handlar om "The age of miracles". Medelåldern då det finns tid att ändra sin perception av livet. Mirakel är när man lyckas ändra sin perception.

Jag är otroligt svag för den här typen av resonemang. Oavsett vilken psykologisk skola man anser är bäst, så påverkar både våra omedvetna tankar, vår attityd och vår uppfattning om oss själva livet vi lever. "Om man har ett öppet sinne kan livet förändras på en sekund". "Innan man nått sin plats är man frusterad över arbete och situation". Meningar från programmet.

Vi påverkar själva livet vi lever, vi har ett ofrånkomligt ansvar för våra liv, att inte välja är också ett val! Jag undrar vad som skulle hända om vi inte visste vad ålder är? Varför kedjar folk fast sig kring förväntningarna av hur man är och ser ut vid en viss ålder? I takt med att livslängden blir längre måste vi också ändra våra attityder kring ålder. Åldern runt 50 är enligt Oprah den bästa, guldåldern. Och varför skulle den vara något annat? Ni är snygga, har fortfarande bra fysik, barnen har flugit ut, ekonomin är bättre, ni är kloka och har erfarenhet.