det finns inte ett ord för lite för er älskade vänner

lycka i kvadrat, det är att vara jag. att känna mig som bäst utan livets svåra test, hmm vet du vad, det vore inte ens möjligt. för allt som är du det vet du för att du har gjort det som var tills nu. livets spegel, det som visar allt, här har du ditt liv, duscha kallt om du vill. men i mitt liv droppar varma strålar, omgiven av allt som är ni och allt som blev vi. jag pratar om vänner, vilket jag har gjort förut, men när livet blir så stark i solen när det för första gången inte är kallt. då finns det inget som gör att jag inte kan älska allt. har du sett det där, när livets färg skruvas upp och får en oanad skjuts i lycka och liv och det som var vitt blir till gult och allting blir mer än kul. så känner jag för er, mina speglar i livet, stödet är ni och jag tar er faktiskt inte för givet. orden är många men nu tar det slut för i hjärtat bubblar kolsyran för denna gången ut. lycka i kvadrat, det är att vara jag, men inte utan er, mina fina, fina vänner.

en stunds himmel på jorden

Ibland blir livet så glasklart. De stunder då jag förstår, inte bara vet, det fina och vackra med livet, när den känslan fyller hela min kropp blir jag så lycklig att jag kan spricka. Den totala lyckan finns inte som något vi kan nå och ha kvar. Livet är vardag som kryddas med perioder och stunder av lycka, glädje, sorg och alla andra känslor som när vi sätter dem i perspektiv till varandra får en mening.

Jag har precis varit på ett träningspass, jag masade mig dit med tentaångest i varje cell. Men väl där exploderade endorfinerna och energin och jag kunde inte sluta. Men den där lyckoexplosionen kom under stretchen när Helen Sjöholm sjöng i hela min kropp;

Jag vill känna att jag lever all den tid jag har, ska jag leva som jag vill. Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till. /..../ Bara viljan att finnas kvar! Jag vill leva lycklig för att jag är JAG, kunna vara stark och FRI, se hur natten går mot dag. Jag är HÄR och MITT liv är bara mitt, och den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta där någonstans.

Jag vill känna att jag LEVT MITT LIV!

ett barnhjärta som inte ler

trots glädje och förväntan, spänning och längtan, kan jag inte sluta tänka på.. men barnen då? tänk dom som igår, kände ett växande sår, i magen, från hjärtat en rädsla för stor att trycka undan, för svår att gömma under en glädjehydda, de har så mycket de vill skydda. till avslutningens sång, glada barn med stjärnor i ögon sitter minst ett par, oron den gnager rastlösa ben, men de försöker ge sken av att nu är det kul, det är ju trots allt jul! vad är det som gnager dig lille vän, är det ingen som frågar, alla spänner sina bågar och siktar mot jul, för just det, då ska vi ha kul! men stopp ett tag, vad händer med de barn där stjärnor i ögon släcktes för länge sen och lämnade rädsla och ansvar, ensamhet och väx upp så fort du bara kan.. jag syftar till dom små, där inget kul finns att få. oändliga dagar är kvar tills de till skolan kan gå, andas, vara barn, mat och kanske en kram? till er små hjärtan önskar jag, att er mamma och pappa kanske denna jul ser, att spriten inte bara är gift för dens egen kropp, den rinner i strupen på barnen med. jag vill ge er hopp, att det finns ett annat liv, en annan sanning, en fröjdefull jul som faktiskt kan vara kul. av hela mitt hjärta önskar jag er att detta blir julen era föräldrar äntligen ser er.

ångersång

hur ska man veta när man gör en sak, att allt kan rasa. bara man fått ur sitt ord, kan man ångra och fasa, hur blev det så stort? livets oförutsägbarhet kan spela oss ett spratt, vännen, du föll pladask. alla runt dig står, i en ring och ser dina stora sår. släpp in oss berätta, hur har du det, vi vill veta hur det går. inser du inte att gömma sig inte går, för alla förstår att ångesten är större än stor, som en vålnad i dig som gräver djupa hål. men förstår du att den smittar mig, att allt i dig speglas i mig. allt som känns är inte sagt, och fragment av en känsla syns i ett öga, som kämpar med en tår. men du, alla förstår, att snart sprängs du i tusen bitar, för att ctrl ångra går inte i livet, spola tillbaka allt som var skapat, stort som försvann. vännen, jag förstår att ditt liv står i brand. se dig om nu, våga ta in all kärlek som sipprar kring dig, vi känner för dig och det är okej att ångra sig.

till den finaste jag vet

hur ska jag förklara dig? min vän, min själ, mitt hjärta du är min värld. som ovän i krig, vi tog alltid en strid, om det så begav sig ville båda vinna, fula trix och knep. för nära in på, jag förstod inte då, att utan dig så fanns inte jag. kom så åker vi till afrika! på ett äventyr vi fann hur stort och starkt det vuxit sig ett band, många turer till världens hörn, men stilla nu, bara du kan höra mitt hjärtas bön. när du gråter gråter jag, för det är så det är med kärlek, vi är blandade och tvistade samman. intet hårt ord som vi inte ångrat. tuff ibland, svag och stark, glad och modig, du vågar, du kan, om du bara visste allt du är värd. ett hjärta av guld det har du min fina, dina händer i mina. hur känner ni varann? frågan får oss att le, för tänk att ingen främling kan se, systerskap och kärlek, likhet och allt det där som bara vi vet. sanningen är, att det finns inget du kan göra för att ändra det här. min bästa, min fina dina händer i mina, jag älskar dig, idag och alla dagar.

laga mitt hjärta

det krävs inte mer än en minut. fast i ett nät, det förändras så lätt. det var någon som sa, att helheten är större än delarna. tillsammans är större. vet inte om jag kan leva med det, det tycks som att saker ska bli fel. är det otur, eller ska jag nu tänka igenom allt jag gjort, jag tror ändå att det gick för fort. men när känslor svallar då tappar jag allt, vad som var jag blev du och vi som inte fanns ännu finns i mig som ristat i hela jag. blod och band och allt försvann. vi ska inte tala mer, ser jag dig aldrig mer? jag slår min panna, för detta var inte så det skulle bli, ett hjärta lagat överallt, första hjälpen, förband, plåster och allt som jag vann vill sippra ut och jag vägrar. håller armar runtom, sparar ett rum, ett utrymme är ditt. på lånad tid för jag hoppas och tror att någon annan snart kommer bo, laga och smeka, ärren ska bort blekas. ett helare jag fortfarande lika glad. det var någon som sa att helheten är större än delarna, inte för mig, jag är en stark tjej.

PS. det kan låta som att jag just blivit hjärtekrossad så är det inte. Behövde bara skriva det här :).

costarrisence

Så sitter jag ensam på en strand, långt bort i ett fjärran land. Ingen ovanlig syn hösten 2007. Varför jag gjorde det, inget ens jag vet. En vilja till nåt annat, förändring, lite spänning! Det är nog med det som är samma, allt kan bara inte stanna. Jag är ung NU och sen är inte just för tiden flyger, och det vardagen bjuder slet ut min själ jag ville bli hel och slät. Så jag kastar mig ut i ett stilla hav, där finns apor och ljud, kryp och allt vet vad. En ensam tjej, mitt i en hel världs stohej. men akta dej! är du ensam så säg? du borde gifta dig med mig!? que linda muchacha, ögon som en katt en dans eller två vamos no? Diga me, när kommer du tillbaka hit, y yo voy a pensar a ti. Jag går inte på sånt prat, ensam är inte stark men alternativen var få, det måste bara gå. Det var min tur då och att ge upp fanns inte så, ensam på en strand fann jag något som är svårt att hitta någon annanstans. Då fanns bara jag, med sand i min hand, hav i mitt öra, frid i mitt hjärta, men en resa inte utan smärta. I ett rikare liv, med minnen och vänner och tankar på ensamma stränder, jag hittar mig själv återigen i samma ränder. Fast denna gång med vetskapen om, att trygghet och värme, kärlek och vänner är allt som behövs, nu är det Sverige som gäller. gracias adios!

novembertröst

Och så var det november ett tag, det går inte att förstå hur fort de går dessa dar. Vi gnäller om kyla, mörker och vi vill faktiskt inte frysa! Ett kargt och kyligt land som tillfälligt håller oss i sina band. Men är det inte också ett liv, att vi valt vår plats där vi spenderar vår tid?
Dagen som var idag, regnig, mörk och ospontan. Nej tack. Jag vill trotsa och utmana, skratta le och vägra att sura. November ska inte få som den vill, en bubblande lycka smälter allt mörker, vips var det borta, guuu vad jag är bra på att trotsa!
Och så var det november ett tag, har du tänkt på hur fort de går alla dar? Le mot din kära, våga vara nära. Allt som finns är nu och vips så är det jul!

vänner

Och så pratar vi litegrann, om hur stort det är att vi har varann. Den historia vi har, hur mycket finns kvar? Med tacos och vin vi pratar om det stora i att vi är på en skiljestig. Har vi kommit såhär långt, då är det vi, vänner som vi ska följa, fira och trösta. Vi försöker förstå magin i åldern som är vår. Det är nu det skapas, -hoppa eller stanna, familjer börjar gro, var tusan ska vi bo? Men ensam är jag, och det kommer sting av rädsla, ska det bara vara jag kvar? Efter tröstande ord, vi går vidare till nästa stol, vad vill du, hur målar du din framtids duk? Mjuk eller kantig kanske en brokig samling. Konturerna är samma, vi speglar varandra. Så formas våra liv och oberoende av tid, vi valde samma stig.

Till Emma och Sofi

ett nytt liv

Hur blev det såhär? Det undrar alla på vår färd. En familj så sann, drömmen sattes i brand. Att inte välja sitt liv, att acceptera, det tar tid. Vi är fyra nu, en enighet fortfarande stark, men reglerna är nya hur ska vi tala, vem vill jag nu vara? Vi provar en roll, det kallas trial-and-error. Skorna är stora, skjortan den skaver och denna jacka passar mig inte mer, snälla åh ge er! Det som slutligen passar, är att vara sig sann, skapa sig nya band.

Så vi lämnar ett hus, en borg av förhoppning, det blev bara stoppning, för att skydda andras öron. Nu provar vi något nytt för det som skett det har ingen annan sett.

Att älska så starkt är att offra allt. Nu ger jag dig mig och jag du blir mig, vi två blir tre, åh herregud ska det bli en te!

Jag tänkte att vi skulle dit in, där alla minnen finns. Jag ska visa dig allt, nu står det på en pall, vi tar detta nu, vi blåser ut vålnaden, du?

Från att ha delat ett tak kunde ingen vela, denna är din och denna är min, den här slänger vi nu, dags att börja om ju. För så ser livet ut, och systrar blir stora, men allt behöver sin tid för att mogna.

En tystnad stor, mellan er två bor, inget vi kan göra jag vill bara att ni mig ska höra. Det jag vill säga nu är att allt vad vi har, det är här och nu. Vad som än hänt är det väl vida känt att kärleken är störst, att leva gör vi nu men det bästa är till för dem som törs. Vi vågade och vann, och starka är våra band. Så börjar vi om, nu börjar det ta form, ett liv så nära, alla mina kära. Det blir aldrig som förut, men det vi hade kommer aldrig att dö ut.

Hjärntango

Benen vill dansa, min mun vill prata spanska. Jag vill packa min väska, men snälla inte hetsa! Vi tar det som det kommer, låter landet visa oss dess sånger. Och vi kan minnas, - still jag vill ta en bild! En vy, vi är på ett berg nu. Luften är knapp att andas, men vi fyller våra lungor, ÅH som det går att andas! Kom vi springer, benen vill också få minnen, stenar vassa som knivar,

-vi flyger!

Mamita, muchacha, señorita! -Pratar du med mig, gracias o tack, una cafésita. Det som var stort, det är litet nu. Det som var borta är nära, de som jag älskar är mig ännu mera kära!

Det som får mig att vakna är rädslan att vara kvar här, nej, no, oh por favor!

Med det nya perspektivet, skjut i steget, ögon i nacken, nya smaker och alltdetdärsombaravivet.. Lämnar vi landet borta och tar en raket, via månen, bortom molnen, faller jag ner, min älskling jag ber!

Säg att jag är hemma, allting måste stämma?! Jag vågar inte titta!

Den ljuvaste av stämma - anna du är hemma.

Ombyte

Det smyger kalluft längs golvet. Ända in i lägenheten hör jag hur vinden kämpar. Drar och sliter i hus och i träd. River upp det som lagt sig tillrätta, för vila, för att multna. Nya platser, nya tankar, med vinden blåser vi ut det gamla. Det drar, kylan i fötterna sprider sig. Snart kommer mörkret, som ett lock kommer det lägga sig över oss. Det blir mer ensamt då, men i ensamhet finns det utrymme. Rastlöshet ger plats för ro och tankar. Vinden sliter och drar, och efter denna dag kommer det som gav världen färg för en stund, landa på marken. Kvar står ensamma själar med kala armar. Det mjuka därute byts mot hårt och kargt. Jag stänger fönstret, tystnad och värme sprider sig, vi kan kalla det ro.