Jag håller nämligen inte med. Fastän jag bor mitt i stan så har jag ju mitt kvarter, min hood. Där finns stammisfiket, vardagsica, träningsfolket och grannhejanden. Jag vet inget om människorna runt mig, men jag ser dem, igen och igen. Hon som pratade högt på tunnelbanan sitter också på vårdcentralen. Den mysiga familjen jag mötte på väg på något äventyr gungar senare i parken.
Ingen vet en massa om någon, vi har ett privatliv, men det är inte opersonligt att bo i stan. Vill man ha småstadskänsla kan man alltid flytta till någon förort, men även där är min upplevelse att man slipper den värsta småstadsmentaliteten till förmån för mysigt igenkännande.
En gång pratade jag med en tjej som tyckte att det måste vara väldigt oskönt och opersonligt att bo i Stockholm. Lite kul att hon själv bodde på Avenyn i Göteborg!
Vad tycker du, hur är det där du bor?
3 kommentarer:
Här halkade jag in och fastnade...
Har bott i innerstan, villaförort, stan igen, och nu sedan två år på skånska bonnvischan. Håller verkligen med om att man i stan skapar sitt eget lilla universum. Minst lika personligt som någonsin på landet.
Nu på det riktiga landet får man anstränga sig, och bjuda på sin egen "nollåtta-mentalitet". Inget älskar de som just att man själv har distans o låter dem skratta.
Tack för mig, kikar gärna in igen!
Vad kan inte bli mer småstad än just innerstaden. Mitt Södermalm, ditt Östermalm och deras Kungsholmen. Här är vi, där är dem och såhär gör vi...
//E
PIM: Kul att höra! Måste vara speciellt att flytta till landet sådär. Men väldigt skönt låter det. Tack o lov att man kan flytta och börja om på ny kula om man fastnat i sin bubbla för mkt!
E: Ja visst är det så! Men som sagt, man slipper att alla vet allt.. det är skönt.
Skicka en kommentar