onsdag 9 juni 2010

måste bara få berätta om pyntet

En ung skrattande mö kidnappad så in i bängen. En helg bland måsskrik och skär, mygg och gamla vänner med nytt pynt. Siktet på det som väntar en 24-åring som träffat sin framtid. En möhippa alltså.

Kramade en gammal vän och konstaterade att min kära gamla H var precis som förr bakom ny skepnad, bakom pyntet fann vi varandra igen. Pyntet det som gör att gamla vänner inte alltid är nuvarande vänner trots att man gillar varandra skarpt. Det i det här fallet, spännande pyntet, som vid slutet av en ljuvlig helg lämnade mig med en känsla av att jag varit borta en evighet. Jag längtade hem.

Jag får ibland en känsla av att jag umgås i gillar-varandra klubben och tycker-samma societeten, där mina älskade och jag jobbar med härlig självbekräftelse utan särkilt mycket nya intag. Eller så tror vi att: aha där kom något nytt in! Men får vi verkligen in så mycket nytt?

Jag fann mig själv bland måsar och mygg, i en samling där jag ibland inte hade något att tillföra som kunde bekräfta de andra. Förstår ni vad jag menar? Det enda jag kunde öppna min mun för när pratet gick om kollektiv, dumstring (don't even ask..) och lesbiska aktivistgrejer var frågor. För jag fattade faktiskt ingenting. Det var så nytt att jag inte kunde humma jag preeecis eller jag förstååår.

Men så emellanåt nynnas en Lady Gaga låt här någon pratar Bernadotte bröllop och jag hajar vad pyntet går ut på. Våra intressen och subkulturer, där vi väljer att vila i att bekräfta varandra, där vi lägger våra hjärtan, en så viktig plats. I helgen lärde jag mig att pyntet, de utmärkande drag vi antagit av vår subgrupp nog aldrig målar över det faktum att vi kommer från samma ställe, en annan plats där vi har våra hjärtan, en annan plats där vi kan mötas.


















Unga tre som nu ser helt annorlunda ut...

4 kommentarer:

No-one sa...

Det är så lätt att dras till människor med liknande intressen, värderingar och åsikter. Då får man sig själv bekräftad, plus att allt blir enklare så. Mindre friktion. På gott och ont. För hur mycket utvecklas man då egentligen? Tur att man har dom där gamla vännerna, som man kanske inte delar lika mycket med längre. Men att de ändå finns där. För att få en att ifrågasätta och värdera sin egen plats i tillvaron :)

sagt o gjort sa...

My point, precis! Spännande som fasen

No-one sa...

Nu bör du ha fått en inbjudan till min andra blogg :) Säg till annars.

Trevlig helg!

Alexandra sa...

Vilken härlig bild :)