att välja det vackra

Mannen bredvid mig knäpper sina händer, huvudet lätt böjt. Jag undrar var han befinner sig? Tacksam över att någon satt sig i en mental äppellund för en stunds vila, den där stunden bakom ögonlocken som vi alla desperat behöver. Mannen bredvid mig sitter på en bänk på centralen den där veckan när tågen inte gick, han valde vila, inte ilska.

Hon har rött hår, och ett självklart handslag, hon är ung inte ens 35. Ögon som ser pigga ut och hon är längre än jag trodde. Jag har vickat på hennes lektioner, men vet inte vem hon är, bara varför hon är borta. Jag sitter i ett fikarum ensam med den rödhåriga kvinnan och det gör mig nervös. För jag vet, men vet inte om jag ska säga något. Hon berättar det själv, hon berättar om sin cancer, så självklart säger hon det att jag får ännu ondare i magen. Hon pratar om sina små barn och sin man som hukar för sin mentala börda. Prästen de anlitat som berättar för barnen om änglar och hur dåligt hon mår av cellgifter. Framförallt berättar hon om livets prioriteringar, hon undrar varför man ska behöva få obotlig cancer för att inse vad som är viktigt?

Och jag vill bara gråta, för att jag är så lycklig, och så vill jag gråta, för att två små barn inte har en mamma snart. Och så vill jag känna det fina i allt, välja det bästa från här och nu att blanda med mig och göra det till min egen lycka. Oavsett om vi har ett värdsligt problem eller ett som handlar om liv och död, kan vi välja det vackra och det bästa och göra till vår sanning.