Fasan för Västerås

Sitter på tåget till Västerås. Jag ska på handledning och inte har jag vidareformulerat mig sen senast. Eventuellt får jag skämmas lite i dag.

Jag avskyr Västerås. Det har jag gjort sen första gången jag satte min fot där. Jag gillar heller inte att sitta på ett tåg som ska till Gbg. När som helst kan någon komma med en biljett i handen och vilja ha min plats. Inte läge att göra det för bekvämt alltså.

Det som jag eventuellt ogillar mer än Västerås skulle kunna vara när folk nyser. I synnerhet om de gör det i handen, eller ve och fasa; rakt ut.

Förra veckan när vi var ute och åt nös en gubbe rakt ut. Tio gånger. Jo jag vet att det var tio eftersom hans vän hade vänligheten att räkna.

Med det sagt önskar jag er en super happy rosa power pink onsdag. Nu kööör vi!!!!

Skoja bara.

Krönika: de viktigaste frågorna ställer du dig själv.

Jag har inte landat i någon skön zen, blivit astrygg i mig själv eller blivit något annat man kunde vänta sig av någon som gått igenom en kris. Jag är långt ifrån klar förstår ni. Jag känner mig som en jädrigt skakig person fortfarande. Långt ifrån den tjej som åkte ensam till Centralamerika. Långt ifrån.

Jag sitter i Stockholms bästa bibliotek och tänker på vad jag ska ha för frågeställning i min C-uppsats. Eller nej det tänker jag inte alls på. Egentligen.

Egentligen så tänker jag bara på relationer. Just i dag så tänker jag på hur det har gått till tidigare, med sådana som man liksom, dejtade.

För det kunde liksom pågå i flera månader. Dejtandet. Och sällan förstod jag hur utsiktslöst det faktiskt var. Jag hade redan investerat hela mitt hjärta och allt hopp i den där personen. En helt otrygg hand att lägga sitt oskyddade hjärta och naiva hopp som visade sig kosta, om och om igen.

När föremålet för dejtandet, t ex skickar ett sms, eller ringer ett kort samtal. Snabbt avklarat, snabbt vidare till nästa. När det hände hade alltihop investerats på samma ställe. Utan någon trygghet eller försäkring.

Så olika man kan vara i en gemensam situation. Vissa av de där killarna tog det år för mig att komma över. Undrar om jag lika lättvindigt avvisat någon som inte kunnat släppa mig? Hur som helst, jag föll och landade hårt varje gång.

Jag hade glömt något viktigt. Mig själv. Och några små frågor som är viktiga att ställa innan man säljer sin själ till djävulen.

Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Är det värt det?

Jag upptäckte dessa frågor ganska nyligen. Då hölls mitt hjärta turligt nog av någon som vårdar det ömt. Men jag hade redan tappat bort mig själv.

Man bör inte tappa bort sig själv. Man bör ställa sig själv viktiga frågor. Den dagen jag ärligt vågar besvara dessa frågor är jag på rätt väg, tror jag. Lite mer zen, lite mer trygg.

Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Är det värt det?

Vi förlorade! Men hade kul ändå!

Vi var på ett av A och M:s berömda music quiz igår kväll! Kul var det! Den åkte vi vidare och tittade på en spelning. Så kul när man känner de som spelar, det innebär nämligen att det finns ännu fler vänner i publiken!

Semlan är knäckt över vår förlust.

Bandet!

Vi!

Jag är så jävla stolt över mig själv

Den är en sällsam fågel. Den där lyckan. Inget konstant, mer som ett fladder som sprider sig i kroppen, eller vingar som vecklas ut och låter en färdas ovanför allt ett tag. I mitt fall innebär fladdret, lyckofladdret, glädje, tacksamhet, och känslan av möjligheter.

Det är en hisnande känsla. Att inse vad som är möjligt för mig.

Och så kommer chocken. Hur kunde jag bli så dålig? Må så överjävligt, dag ut och dag in. I ett halvår. Det smög sig på långt innan, sen kom krisen, sen kom ingentinget och vakuumet, paniken och ångest så som jag aldrig sett den förut.

Depression, det var något helt nytt, det var inte att må lite dåligt. Det är läskigt, ren jävla terror. Jag vet inte. Bara jag vet hur det har varit att vara jag (och det var ingen rolig syn).

Och med det i ryggen är jag så oändligt tacksam över att fladdret visar sig igen. Ännu har vingarna inte fälts ut, jag lyfter inte. Men jag kan andas lite mer, känna att jag är glad över livet, över människorna i det, över mig själv.

Och att det var JAG som tog mig ur det. Inga mediciner, ingen chans att fly till trygga invanda beteenden tack vare KBT. Jag har en bit kvar, det kommer gå. Jag är så jävla stolt över mig själv.

Skål för våren!

Varje år knäpper vi upp en flaska bubbel i vårens första dagar ute på landet. För att hälsa den välkommen, våren. I dag på vedbodsbacken, efter korvgrillning. Att våren är här, det betyder att vintern är slut!

Det gäller att planera lite:

• Beställa biljetter till USA i sommar, innan söndag
• Kolla upp skrivarkurs
• Planera bokklubb med Emelie
• Kolla upp och ev boka meditationskurs (hell yeah jag ska bli zen)
• PLUGGA
• Tala sanning (ur hjärtat)
• Vara modig

Kvällen? Semlan och en kompis till honom och jag letade restaurang i sofo, hittade tillslut ett trevligt ställe. Med ovanligt mycket tjejer, typ bara tjejer. God mat och mycket blickar. Men det var inte herrarna i sällskapet som drog ögon till sig, det var visst jag! Så kan det gå. Go natt!

I ett 70-tals bibliotek nära dig

Letar febrilt efter bättre uppsatsämne. Jag var så nöjd med min idé men det visade sig för svårt enligt handledaren. Jag sitter på stockholms universitets bibliotek med Emelie och känner mig lite tjuvig. Väntar mig nästan att någon ska ta tag i mig och avslöja mig eftersom det inte är min skola! Här får väl inte du vara? Men ingen har upptäckt bluffaren ännu.



Och vädret som inte kan bestämma sig. Och mitt vacklande sinne. Och allt annat mellan himmel och jord. Som uppsatsämne till exempel. Tålamod.

Dagens:

Tanke: jag har möjligheter!
Träning: zumba och bodybalance
Konstiga: min papperslapp som jag fick jaga längs sveavägen i blåsten.
Kläder: vit linneskjorta, blåa jeans och kängor.
Läppar: pussade över lunch av nyrakad semla. Nu hydracolor nr 49.
Känsla: sorgsen och glad på samma gång.
Fråga: vad är det med tonåringar? (var det bättre förr?)
Önskan: mer ro, mer mod, gärna lite mer kaffe.
Förträngning: halsont.
Kanske: inte borde ha druckit tre glas vin igår?
Tacksam: oändligt tacksam över att må bättre.

Torsdagstänk

Vårkängor, vårkänslor, modkänslor. I två veckor har jag haft låtit bli att läsa bloggar. Hur det har varit? Helt jädra underbart! Har rensat Facebook också. Numera ser jag inget om fredagsmys och utvärderingar av småbarnsnätter och snorstatus. Internet feng shui I tell you.





Jag skrev ju för några veckor sen om hur jag formulerade mål för mitt liv. Både kort och långsiktigt. Ska nog dela med mig lite av hur de ser ut. Vad jag ska göra och har gjort. Nu påtår och lite plugg!

Veliga årstiden

Årstiden verkar ovanligt velig. Precis som jag alltså. Eller vem skulle gissa att fotona är från samma dag?

Anna ordinerar:

Säg hur mycket du sover och jag ska säga dig hur du mår. Eller inte jag, men någon kan säkert det.

För så här är det. I jobbiga tider, av alla slag. Måste vi bädda om oss. Vara vår trogne och snällaste. Och klarar man inte det, hoppas då det finns någon annan som hjälper.

Här är mina överlevnadstips för den som behöver eller kommer behöva:

• Sov. Lätt att säga, inte alla som kan. Men om du inte lider av sömnproblem, försök verkligen att sova ordentligt. Det betyder INTE att sova mellan 03 och 11. Att dra sig länge och inte gå upp. Gå och lägg dig, och gå upp.
• Missa för guds skull inte maten. När kroppen är i högvarv fixar den banne mig inte att också vara energilös. Ni vet, en dag full av sol och skratt kan förvandlas till skit, om man inte har mat i magen. Imagine, en dag full av gråt och moln utan att äta ordentligt. Ät vad du än får ner.
• Stilla huvudet. Att fly eller "ta bort" tankar går inte. Men vila hjärnan går. Ladda ner sommarpratare, någon bok eller musik om du fixar att lyssna på det.
• Rör på dig. Motion i vilken form som helst är ovärderligt för kropp och själ. En stark kropp ger ett starkt psyke.

Låter det simpelt i dina öron? Bra, det betyder kanske att du mår rätt bra? Låter det svårt? Var rädd om dig.

Hemma fast annorlunda

På semester göra vi detta; shopping på stan. Lunch gärna ett glas vin och sedan mer shopping. På vägen hem stannar man på ett trevligt ställe för att ta ett glas vitt. Eller hur? Hem en snabbis för uppfräschning och sen middag.

Där har ni min lördag, som borta fast hemma! Lunchen intogs på crêperiet Tre knop, mums! Vinet på café rival. Middagen hos vän.

I fredags var vi på Urban Deli och trängdes, avrundades med lite nattdans på Rival, bara me and mi darlin! Härlig helg och hej (observera hejet) alkoholism!

Digging my way out

Det är kanske lite mycket djup nu, lite mycket säga B men inte A. Men det måste vara så. Det är viktiga saker som sker, livsavgörande. Det är på riktigt och jävligt skört. Skört på ett sätt som inte internet får hantera.

Mia Skäringer skrev en gång om hur trångt det är i flaskhalsen. Vakuum i flaskan, en smal och hemsk passage och sedan: luft. Jag tror jag börjar komma dit.

Och det känns så stort och viktigt att jag gärna vill skriva om det!! När livet har känts som ett meningslöst frågetecken under lång tid, när det varje morgon känns som ett straff och inte välsignelse att vakna för att det gör så ont. När det har varit så är det förbannat stort när luften plötsligt fyller lungorna igen. När jag börjar styra skeppet igen. Nyckeln? Beskrivs bra av Lisbeth Gilbert:

Tala sanning. Tala sanning. Tala sanning.

Hej bloggen!

Hej!

Varför heter allting Hej!?

Hej Litteraturen!

Hej Bostad!

Hej Konsument!

Hej som inledning på reklam, i artiklar, böcker, tv-program. HEJ!

"Hej vi vill dig så väl, hejhej handla av oss!!!"

"Hej intresseområde! (för jag kom inte på någon bättre titel)"

Så jädra töntigt. Ska jag döpa min C-uppsats till "Hej Miljonprogrammet!"?

Anna och lyckobenet

Att gå med lycka i ena benet och sorg i det andra. Det funkar. Man ska bara veta om att det finns ett. Och i dag strålade lyckobenet till, spred sig upp i mig och vällde ut genom ögonen. Precis så som sorgebenet brukar göra. Men inte då i den stunden när jag svävade upp för en stund. Och hajade att detta livet, fy så fint det är. Vad mycket jag har att leva för.

För när man gräver sin depressionsgrop finns inget sånt, när man försöker hitta ut, endast glimtar av ljus i annars hårt jobb. Så vad betydde detta? Denna plötsliga insikt om sol?

Att bättre tider kommer. Ett steg i taget. Först det sorgsna sen det lyckliga.

10 min innan 07.57

Strax innan jag fick ett psykbryt i Slussens t-banestation hände något förfärligt. Men det visste ju inte jag. Så jag fick stora stressen för att tunnelbanan inte gick och min mobil visade noll samarbete: ingen service (tack 3). Jag kunde inte meddela att jag var sen.

Strax innan allt det. Hoppar någon från Medborgarplatsens tunnelbanestation. Och dör? Det är så otäckt att människor vill dö, att de väljer en publik plats. Och att de väljer rusningstrafik. Inte för att jag blev sen. Utan för det otäcka i att en person kanske väljer att göra det när det är som mest folk där. Hoppas det inte var så. Och jag hoppas att den själen fann något i dag som inte fanns i detta livet. Some peace in mind.

förresten:

Så skönt att inte läsa bloggar. Det är säkert tillfälligt men ack så nödvändigt! Jätte jätte jätte bra.

lite love

Kära ni. Här kommer lite love. Jag vill skriva! Jag vill diskutera! Jag vill en massa. Men det funkar inte just nu. Livet är banne mig lite för svårt just nu. Och jag vill ge er love, jag vill ge liv och inspiration. Inte sippra ut en massa gegga som inte ens jag vill ta i. Fan.

Blogg detox

Just nu behöver jag en paus. Ingenting rosaskimrande, happy onsdag och tonade bilder får nå mina ögon. Plåstren sitter inte så hårt förstår ni. Låt oss då prata lite avundsjuka. Det är fult ja, och det är mänskligt. Att drömma sig bort till andras enkelhet och skimmer fint förpackat gör att min hud skavs av.

Jag har en ovana att fastna i bloggar som faktiskt inte ger mig någonting, som tidsfördriv? Så. Jag sluta. Att själv blogga är en helt annan sak, positiv. Och så Looking for Sara förstås. Den enda jag vet som är ärlig, som inspirerar på alla plan, som skimrar i fler nyanser än rosa.

Muuuums

Kolla in min goda lunch! Har varit och body pumpat och nu, studeren en stund.

Samtidigt, i ett omklädningsrum

Rinner livet tillbaka i mig, dunkar till tonerna av Rihanna och September. Jag ska på piloxing med den bästa instruktören. Pepp pepp pepp!!!


- Posted using BlogPress from my iPhone