Är det bara jag som inte tål dem- klyschorna? Jag var tills för ett år sen, singel, väldigt väldigt singel. Och precis som gravida tycks uppleva att folk helt plötsligt har tillgång till deras kropp, så tycks folk uppleva sig ha rättigheter även i singlars privata sfär. Att ge en himla massa råd, eller typ "men du som är så söt, varför är du singel?". Ehh.. Tack? Det är inte helt kosher att vara singel, nämligen.
När du minst anar det så dyker han upp! Det är kanske det värsta man kan säga till en singel. Kanske sant för vissa, men långt ifrån allas sanning.
Listan har utökats. Folk skiljer sig för lätt. Gör dom? Är det någonsin lätt att skilja sig? Och om det nu skulle råka vara jädrigt lätt att lämna en person, - så kanske det är just det man faktiskt borde göra. Normen om att leva tillsammans är onekligen stark. Är det något jag lärt mig om skilsmässor eller separationer så är det att vi aldrig, aldrig kan veta eller förstå hur andra har upplevt sin skilsmässa eller orsakerna till den. Jag tror inte att vi idag skiljer oss för lätt, jag tror att vi förr skiljde oss för svårt.
Så vad säger vi då till singlarna och de nyskilda? Mister du en står dig tusen åter. Gör det? Står det flera tusen kandidater med vilka vi skulle kunna utveckla djup kärlek? Knappast.
Sen så har vi ju: Jag vet preciiiiiiiiis hur det känns. Gör du? Det finns en avgörande nyansskillnad i att veta och att förstå. Man kan förstå men ingen kan veta.
Varför gör vi såhär? Rent kognitivt är det inte så konstigt. Vi har invanda tankegångar som vi refererar till, och vi hör ju ofta en klyscha i samband med specifika situationer. Framförallt; vi vill så väl! Vi vill hjälpa, råda, lindra, trösta och vara goda medmänniskor. När någon har en knepig situation är det svårt att veta vad man ska säga, så då säger vi det som först kommer upp.
Mitt stora problem med klyschor är att de gör att vi inte möts. Jag tror inte att någon människa som har lyssnat och känner in, kommer med den här typen av välnötta ord. Risken är att vi förenklar och fördummar problematiken hos den det riktas mot.
Vem vet, en dag är det kanske du eller jag som är ledsen över ett krossat hjärta, då vill du inte höra; Sluta leta så dyker den rätte upp. Jag lovar.
